Jag gillade slutet faktiskt. Det var som om hon försonade med allt fel hon gjort. Jag trodde aldrig att Lex skulle mogna till. När hon hjälpte Bruno så kände jag att Lex inte var så illa som man trodde. Hon var bara en missförstådd tjej som inte hade rätten att vara sig själv . Det tog lång tid för henne att utvecklas men när man inte får hjälp med sina konfrontationer blir det så. Budskapet är rätten att var sig själv, det visar Jonathan och Lex. Det går t.om över alla som när Jonathan avslöjade Lex för att hon krossade hans dröm. Det är intressant att boken framför en del samhällsproblem som betygshets. Alltså hur viktigt det är att få bra betyg för att klara sig i livet. Jag är iallafall glad över att jag läst klart boken för jag kände att det var fel att lämna boken så förbannad. Jag blev som Lex när jag var så negativ om boken. Jag gav den inte en chans, som när Lex inte gav Bruno en chans. I början hatade jag boken som Lex hatade Bruno. Jag är förbryllad över att jag blev personen som jag hatade. Jag gillar fortfarande inte boken men det betyder inte att den är dålig. Inte min smak bara. Okej för att vara snäll ger jag den 6 av 10. Boken lurade mig genom att hata lex och fick mig att gilla henne i slutet. Jävla fucking bok asså. Jag tror att jag kommer läsa fler böcker framöver. Definitivt inga fler av Sara Kadefors. Det är en garanti.

Var kom inspirationen för Lex ifrån?

Jag har nästan läst klart boken. Efter att ha varit på denna långa resa med Lex, så undrade jag en sak. Varför är Lex så anti på allting runt om kring henne? Det är nästan på gränsen till psykopati. Nej, jag överdriver inte. Lex är definitivt dum i huvudet. Ett exempel jag tänkte på var Bruno (Bruno var mammas nya pojkvän.) Lex gav aldrig honom en chans, ja han var lite konstig men det ger ju inte henne en rättighet att förstöra hans liv. Mamman var faktiskt glad med Bruno från början. Även om han var en attention Whore som behövde tröst hela tiden så tycker jag att Lex kunde hanterat det på ett bättre sätt. Jag förstår att kanske författaren ville ha en karaktär som VERKLIGEN stack ut, men är det inte lite överdrivet? Därför gjorde jag lite research om Sara Kadefors. Sara Kadefors hade då sagt:"Nu när boken är klar, kan jag se att jag till viss del är inspirerad av mig själv. Jag var liksom Lex ganska anti mot allt när jag var ung. Jag blir lite öm i hjärtat när jag tänker på hur jag själv var ung". Men jag förstår ändå inte hur karaktären är irriterad på allting. Det var inte bara karaktären jag störde mig på utan också människorna i boken. De som läste Lex blogg trodde verkligen att hon fanns och hade ingen källkritik alls. Sen klär Lex ut sig till hennes alias Maya och går ut,tänker folk fortfarande inte på att "undersöka Maya. De är inte ens misstänksamma över denna person som de aldrig sett förut. Där tyckte jag att boken var orealistisk. Varför tar det ändå till slutet av boken för Lex att avslöjas? Hon är ju as lätt att avslöja men ingen gör det först för de tror på "Maya".
Under intervjuerna så svarar hon som hon inte ens vet vad hon står för. Hon har ju skrivit så mycket om hennes åsikter på bloggen men varför är Hon så mållös? Där borde folk blivit mållösa. Lex tror att hon kan hitta sig själv genom att vara någon annan. Låter inte det absurt? Det enda jag blev nöjd med var att Lex gjorde tillslut en blogg där hon använde sitt riktiga namn. Det var där hon hittade sig. Där kunde karaktären äntligen bli nöjd. Jag läste sidan 30 i texthäftet "kalla det vad fan du vill"
Jag märkte direkt hur båda karaktärer var så lång ifrån varandra som möjligt. Shervin är en nöjd kille som är rätt så social med tanke på att när han går till stan så skakar han hand och kör armbågen i bröstet osv. Lex var så långt från social som fan. Shervin var också NÖJD med sitt liv och hade inga PROBLEM med sin omgivning. Förädrarna var stolta över honom. Han var SMART. Lex var SMART på ett sätt som t.ex bloggen men inte i skolan. Shervin fick också hjälp att hitta hans identitet men Lex fick klara sig själv.

Det här inlägget ska handla om Lex personlighet. Det känns som Lex är en väldigt "speciell" person, hon flyr liksom från verkligheten genom att dagdrömma. Hon är väldigt skygg, det kan man veta genom att hon har bara (som vi får veta) 3 vänner. Och hon säger till och med att hon inte vill ha mer. Hon är gärna ensam, då röker hon oftast. Antingen gör hon det för att verka "cool", men många röker också när dem liksom är deprimerande. När man läser så kan man verkligen tro att hon är en deprimerad person. Jag får också en massa intryck om at hon skulle kunna vara en person som skär sig och skit. Och sedan är hon som en fjortis och dryg vid olika tillfällen. Hon byter liksom beteende för varje kapitel., och det gör det väldigt svårt att fattaoch hänga med också.

Jag tror att Lex in vet innerst inne vem hon är, därför är hon väldigt osäker på hur hon ska bete sig. Hon stöter bort personer som hon inte litar så mycket på. Och om man gör det så är det väldigt svårt att komma in i samhället osv.

I allmänhet så tycker jag att denna bok är väldigt dålig. Det händer inte så mycket och man blir väldit irriterad ibland. Personerna är så ointressanta. Den mest intressanta är Jonatan men ändå är han väldigt tråkig i längden // Andrion

jag tänker vara lite överalt med detta inlägg det är mycket som jag stör mig på i boken men jag fortsätter läsa ändå för det första så tycker jag att den har blivit lite tråkigare uttan lika många dag drömmar som tidigare och för det andra så tycker jag att lex är så otrevlig att man blir sugen att ta upp en kudde och skrika i den i kappitel 8 så pratar hon med sin pappa om olika saker men mest om bruno och om hur Lexs pappa tror att bruno är i hopp med hennes mamma bara för att kunna komma åt lex det är som om de skulle diskutera en teori som är lika absurd som att säga att månlandningen är fake 

När man läser boken så är det (enligt mig) väldigt svårt att uppfatta hur miljön är, även att jag nästan kommit halvägs. Och det förstör lite av inlevelsen. En bok ska man inte bara kunna relatera till vissa grejer personligt, utan för att man ska få bättre inlevelese så tycker jag att författaren måste  beskriva miljön bra så att man verkligen kommer in, men enligt mig så är hon (tror jag) väldigt dålig på det, det ända som händer är att hon fantiserar, Bruno är jobbig (enligt lex), Jonatan är tjurig. Asså det händer inte så mycket i boken så det blir väldigt tråkigt i längden att läsa. Och inget roligt händer heller.

Men i vilket fall så kan man ändå få en slags uppfattning om hur miljön är. Som tur var. Jag tänker mig att det utspelar sig vid nutid, runt 2010, i en liten stad som typ Tranås. Det verkar va höst, kanske har författaren sagt något men då har jag missat det eller helt enkelt inte brytt mig... 

Enligt mig är boken väldigt tråkig och jag finner inte ett budskap med den en så länge, kanske är det för att det finns ungdomar som henne o jonatan, lite "utstötta" eller att dem helt enkelt inte vill vara in i centrum. utan på ett litet hörn... kankse för att dem är lite speciella eller nåt, jag vet inte // Andrion ._.

Nu har jag läst en bit av boken och har då fått en uppfattning om bokens struktur. Författaren har gjort korta men händelserika kapitel som gör att man vill läsa mer. Författaren vill verkligen nå ut till ungdomar som läser genom att skriva på ett sätt som ungdomar kan relatera till. Med det menar jag att författaren använder en hel del engelska ord. Nästan alla ungdomar älskar att tala lite engelska då och då. Ungdomar brukar använda engelska ord så som shit etc när de pratar. Boken har inte alltför svåra ord heller. T.om de som har svenska som andra spåk kan läsa detta utan problem. Jag gillar inte att en del kapitel har mer dialog än andra och vice versa. Det blir för mycket av en sak. Jag föredrar en bra blandning så det kan aldrig bli för mycket av en sak. Boken är i 1:a person. Allt ser man från Lex "vinkel" Det skulle vara coolt om man kunde läsa boken från någon annans perspektiv. T.ex Jonathan. Jag vill veta hur han tänker för han är en väldigt intressant karaktär. Jonathan gillar att vara annorlunda, han vill t.om göra en klädbutik för speciella människor som inte definieras av kön. Intergenders alltså. Det var tur att boken var så lättläst annars så skulle jag inte orka läsa.

Kapitel 10 börjar med att lex sitter o gör läxora. men hon har svårt att koncentrera sig för att hon o jonatan har precis bråkat ( slutet av kap 9) och man får reda på att dem har varit oskiljaktiga i alla år. dem har hållt saker hemliga med varandra, tex att hon har bajsat på sig när toan var låst i skolan en gång osv. hon mindes att när dem var mindre så satt dem alltid vid skolgården och pratade, även fantiserade med varandra. och efter skolan gick dem hand i hand o jonatan sov över hos lex så ofta det gick. 

Jag tror att dem har en väldigt nära relation. dem gillar varandra mycket med inte så mycket så att dem vill bli ihop. och ifall man har varit "bästa vänner" i så många år så är det något speciellt. och som jag uppfattar det så tror lex att jonatan slutar gilla henne så mycket. men alla vänner bråkar, annars bryr man sig liksom inte om varandra, eller? Jonatan var ju arg på henne för att hon inte vill att han ska träffa andra och så, det är ju förståligt enligt mig // Andrion

I början av kapitlet var Lex på en rockkonsert med sina vänner Fabbe och Hannes. Hon säger att hon har aldrig varit på en konsert innan men hon kunde inte heller tacka nej för då skulle de insett och tröttnat på henne för att hon är så himla anti. På konserten var det mycket folk och de jämnåriga trängdes bara vilket var jobbigt och orsakning av stark huvudvärk av hög musik och trånga varma utrymmen. Lex ville hellre vara hemma och dagdrömma till något jättecoolt , liksom hennes favorit stunder eller Aka dåliga rutiner.

jag tycker själv att det är bra att hon är positiv och hänger med sina vänner hur än tråkigt det låter och för att hon tänker på de och kan stå ut med någon dag . Själv tycker jag att det är viktigt att kunna vara lite social även om det är jätte jobbigt och vill lägga tid på roligare saker som man tycker om. Även om hur negativ och omotiverad Lex verkar vara så har hon ett gott hjärta vilket kan vara svårt i en sådan livsituaation som hon har och då tänker jag på , dåliga betyg , inte så omtyckt , vänner som hon ingetligen inte vill umgås med och alla problem med hennes familj. Personligen skulle jag inte klarat av att vara som hon utan skulle tackat nej till allting för uppstår det ett problem i mitt liv håller jag med gärna off ett bra tag . Det var mycket tråkigt att man skulle bara skriva om 5 kapitel för boken har blivit väldigt intressant och man vill bara berätta mer för er läsare men tyvärr får jag läsa ut den själv och sedan nöja mig. Personligen tycker jag att budskapet i den här texten är att man ska har ett gott hjärta och ställa upp även om situationen är jobbig och inte passar en men självklart kan man ibland tacka nej också. / Ayna