Jag gillade slutet faktiskt. Det var som om hon försonade med allt fel hon gjort. Jag trodde aldrig att Lex skulle mogna till. När hon hjälpte Bruno så kände jag att Lex inte var så illa som man trodde. Hon var bara en missförstådd tjej som inte hade rätten att vara sig själv . Det tog lång tid för henne att utvecklas men när man inte får hjälp med sina konfrontationer blir det så. Budskapet är rätten att var sig själv, det visar Jonathan och Lex. Det går t.om över alla som när Jonathan avslöjade Lex för att hon krossade hans dröm. Det är intressant att boken framför en del samhällsproblem som betygshets. Alltså hur viktigt det är att få bra betyg för att klara sig i livet. Jag är iallafall glad över att jag läst klart boken för jag kände att det var fel att lämna boken så förbannad. Jag blev som Lex när jag var så negativ om boken. Jag gav den inte en chans, som när Lex inte gav Bruno en chans. I början hatade jag boken som Lex hatade Bruno. Jag är förbryllad över att jag blev personen som jag hatade. Jag gillar fortfarande inte boken men det betyder inte att den är dålig. Inte min smak bara. Okej för att vara snäll ger jag den 6 av 10. Boken lurade mig genom att hata lex och fick mig att gilla henne i slutet. Jävla fucking bok asså. Jag tror att jag kommer läsa fler böcker framöver. Definitivt inga fler av Sara Kadefors. Det är en garanti.

Var kom inspirationen för Lex ifrån?

Jag har nästan läst klart boken. Efter att ha varit på denna långa resa med Lex, så undrade jag en sak. Varför är Lex så anti på allting runt om kring henne? Det är nästan på gränsen till psykopati. Nej, jag överdriver inte. Lex är definitivt dum i huvudet. Ett exempel jag tänkte på var Bruno (Bruno var mammas nya pojkvän.) Lex gav aldrig honom en chans, ja han var lite konstig men det ger ju inte henne en rättighet att förstöra hans liv. Mamman var faktiskt glad med Bruno från början. Även om han var en attention Whore som behövde tröst hela tiden så tycker jag att Lex kunde hanterat det på ett bättre sätt. Jag förstår att kanske författaren ville ha en karaktär som VERKLIGEN stack ut, men är det inte lite överdrivet? Därför gjorde jag lite research om Sara Kadefors. Sara Kadefors hade då sagt:"Nu när boken är klar, kan jag se att jag till viss del är inspirerad av mig själv. Jag var liksom Lex ganska anti mot allt när jag var ung. Jag blir lite öm i hjärtat när jag tänker på hur jag själv var ung". Men jag förstår ändå inte hur karaktären är irriterad på allting. Det var inte bara karaktären jag störde mig på utan också människorna i boken. De som läste Lex blogg trodde verkligen att hon fanns och hade ingen källkritik alls. Sen klär Lex ut sig till hennes alias Maya och går ut,tänker folk fortfarande inte på att "undersöka Maya. De är inte ens misstänksamma över denna person som de aldrig sett förut. Där tyckte jag att boken var orealistisk. Varför tar det ändå till slutet av boken för Lex att avslöjas? Hon är ju as lätt att avslöja men ingen gör det först för de tror på "Maya".
Under intervjuerna så svarar hon som hon inte ens vet vad hon står för. Hon har ju skrivit så mycket om hennes åsikter på bloggen men varför är Hon så mållös? Där borde folk blivit mållösa. Lex tror att hon kan hitta sig själv genom att vara någon annan. Låter inte det absurt? Det enda jag blev nöjd med var att Lex gjorde tillslut en blogg där hon använde sitt riktiga namn. Det var där hon hittade sig. Där kunde karaktären äntligen bli nöjd. Jag läste sidan 30 i texthäftet "kalla det vad fan du vill"
Jag märkte direkt hur båda karaktärer var så lång ifrån varandra som möjligt. Shervin är en nöjd kille som är rätt så social med tanke på att när han går till stan så skakar han hand och kör armbågen i bröstet osv. Lex var så långt från social som fan. Shervin var också NÖJD med sitt liv och hade inga PROBLEM med sin omgivning. Förädrarna var stolta över honom. Han var SMART. Lex var SMART på ett sätt som t.ex bloggen men inte i skolan. Shervin fick också hjälp att hitta hans identitet men Lex fick klara sig själv.

Det här inlägget ska handla om Lex personlighet. Det känns som Lex är en väldigt "speciell" person, hon flyr liksom från verkligheten genom att dagdrömma. Hon är väldigt skygg, det kan man veta genom att hon har bara (som vi får veta) 3 vänner. Och hon säger till och med att hon inte vill ha mer. Hon är gärna ensam, då röker hon oftast. Antingen gör hon det för att verka "cool", men många röker också när dem liksom är deprimerande. När man läser så kan man verkligen tro att hon är en deprimerad person. Jag får också en massa intryck om at hon skulle kunna vara en person som skär sig och skit. Och sedan är hon som en fjortis och dryg vid olika tillfällen. Hon byter liksom beteende för varje kapitel., och det gör det väldigt svårt att fattaoch hänga med också.

Jag tror att Lex in vet innerst inne vem hon är, därför är hon väldigt osäker på hur hon ska bete sig. Hon stöter bort personer som hon inte litar så mycket på. Och om man gör det så är det väldigt svårt att komma in i samhället osv.

I allmänhet så tycker jag att denna bok är väldigt dålig. Det händer inte så mycket och man blir väldit irriterad ibland. Personerna är så ointressanta. Den mest intressanta är Jonatan men ändå är han väldigt tråkig i längden // Andrion